Jag skriker efter uppmärksamhet och vänskap men är det någon som lyssnar? ..är det någon som vågar lyssna? Är de för upptagna av sitt eget för att stanna upp och välkomna en ny själ i sitt liv?
Efter mycket om och men tycker jag att jag äntligen hittade lite stadga i mig själv och trygghet i att hittat nya individer att umgås och ha roligt med. Men efter att verkligen ha ansträngt mig för att bygga upp relationer och en något sånär avslappnad attityd till varandra verkar allt ha fallit platt. Hur mycket ska man pressa sig och försöka utan att få någon respons tillbaka?
..och det här med gamla bekantskaper. Ska man orka ta upp kontakten igen? Lägga all historik bakom sig och presentera sig på nytt, lära känna varandra om igen för de personer man har omvandlats till, och fokusera på framtiden. Har man energin till det eller ska man bara leta upp nytt folk? För faktat kvarstår ju ändå att något gick fel i vänskapen längs vägen. Men chansen finns att vi har växt upp och lämnat skillnaderna bakom oss..
Svåra beslut men sammanfattningen är att jag ska må bra i utveckligen, jag ska inte behöva jobba häcken av mig för att vara intresserad och höra av mig i tid och otid. Visst jag är genuint
omtänksam och vill veta hur det går för mina vänner och bekanta men jag känner att jag inte räcker till för all uppmärksamhet jag skulle behöva skicka ut in order to get the same treatment back. Jag kräver kärleken och gemenskapen av andra, men att det är äkta. Har inte tid för ytliga vänner, utan jag letar efter the real thing.
Är jag så svår att hanskas med att ingen orkar tämja mig?
Eller är jag tvärtom så lame att ingen vill ta i mig med tång? Vill vara mystisk och gåtfull, locka till att utforska..
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar