Ibland blir det bara inte som man har tänkt sig.

Tänkte att jag skulle gå och titta på Metaltown ändå trots att jag aldrig lyckades spara ihop nog med pengar för att vi skulle kunna gå ordentligt på festivalen. Men nu när Adam älsklingen åkte iväg på golftävlings-helg så skulle jag behöva gå själv.. Hade inte riktigt känslan inne för det men tänkte att det kan vara ett trevligt tidsfördriv och en skön avvikelse från den enformiga vardagen. Men som jag stod i badrummet och piffade till mig lite och det ena efter det andra fuckade till sig så blev jag mer och mer irriterad, eller nej frustrerad över det faktum att jag inte ens kunde stå och sminka mig ordentligt. ..och efter en påfrestande dag med ett antal irritationsmoment, besvikelser och mindre motgångar så är ju inte humöret det bästa till att börja med. Sen att man tänkt gå och göra något roligt men som snabbt övergår till något motsträvigt och energislukande förbättrar ju verkligen ingenting. Så jag gav det tre chanser och det gick bara inte så jag gav upp!

Dessutom skulle jag ju få gå själv och hur kul är det att göra något själv som egentligen kräver mer än en själ? Jag trivs med mig själv men bara hemma och så länge jag får härja fritt och göra det som faller mig in i lugn och ro, med frid i sinnet och på obegränsad tid. Ute i verkligheten blir jag väldigt liten om jag tvingas/måste göra saker själv som i perspektiv helst ska tillbringas med nära vänner eller kära individer. Jag tycker mig se i andras ögon hur de betraktar mig och Ser att jag är ensam, inte för att jag har valt det själv utan för att jag har tvingats till det, vilket är en stor skillnad. Jag tycker inte om den känslan utan jag föredrar att vara på ett ställe där jag känner mig trygg, inte pressad på något vis utan kan slappna av och ägna mig åt det som ligger närmast i intresse för stunden.

Så här sitter jag, fullt upp-sminkad i myskläder och ska titta på en film hemma i den mysiga lägenheten och bara njuta av att vara ensam ;D, för att så råkar det förhålla sig just denna helgen men också för att jag Väljer det för att må bra, oansträngt, andas, få en chans att ta igen mig. Njuta av det simpla, enkla livet och båda min tid tills jag också har vänner i närheten som jag kan ha med mig på heldagar på festivaler och njuta av den atmosfären så som den ska avnjutas, inte snåltitta från någon bro, trängas med okända människor som luktar svett och som jag inte alls kan identifiera mig med.

Att vara stor i en liten kropp

Jag var med på personalfest nu i torsdags. Det var ju en intressant inblick i vuxenlivet. Minst och yngst på festen, bara barnet egntligen men jag fick slå på min vuxencharm med mitt sunda förnuft och argumentation som inte alls ligger långt ifrån dem vars liv är kantade av erfarenheter och visshet, den där konsten jag har att låta äldre än min ålder så vuxna lätt plusar på några år på mig. Jag har ingenting emot det, det är bara roligt att vara en kameleont i en annan värld och att människor faktiskt köper det jag säger och kan resonera med mig på en nivå där vi båda ligger lika. Nej det var otroligt kul att känna sig som "en i gänget" äntligen och faktiskt vara eftertraktad och uppskattad för den jag är, det arbetet jag utför och den entusiasmen som jag visar. Jag kände mig betydelsefull och att jag hade min givna plats där bland chefer, sales manager, ekonomiansvariga etc som att jag äntligen är med i arbetslaget och inte bara någon extra personal som man ringer in och som de inte riktigt bryr sig om. Väldigt intressant att ta steget in i den världen och slås av tanken att ja, jag platsar i sådana här miljöer, jag skulle kunna ta på mig arbetskläderna för en mer betydande roll för att bära upp en liten bit av företaget. Skönt att känna att det inte är något jag behöver vara rädd för utan kan välkomna med öppna armar när den dagen och den möjligheten kommer.

Att jag sedan har blivit erbjuden en mer betydande husfruassistent tjänst till hösten är ju också ett tecken på att de verkligen uppskattar det jag gör och inte kan klara sig utan mig nästan ;D Mycket roligt och det stärker ju självförtroendet otroligt mycket! Samtidigt som jag både kan agera och få andra att tro att jag är vuxen är jag ju inte det alls egentligen..och jag undrar lite vad den här vuxenungdoms tiden tog vägen? Varför blev det inte så som man drömde att det skulle vara när man var i sina 20 när man själv var en liten knate på 10år? Varför är det fortfarande så mycket som saknas när det kommer till ungdomskretsar, personlig utveckling och yrkesliv? Men jag antar att det bara är att kämpa vidare, vi skapar alla våra egna liv och bestämmer själva hur vi ska leva dem.

Men solen skiner ju så härligt ljuvligt och underbart, färgar allas bleka hy till brun och sommarfräknig att livet inte kan vara svårt eller tungt. Det är bara att sätta sig ute på en filt med en kall cider och njuta! Detta är tiden då allt lever och sprudlar så varför grubbla i onödan?