Börja i bakändan och arbeta framåt

Hade en uppenbarelse idag..eller snarare jag levde i en metafor..

I slutet av varje arbetsdag, när jag har städat alla rum jag blivit tilldelad samt sorterat iväg både sopor, trasor och tvätt så återstår dammsugning av korridoren som pricken över iet på en städdag. Jag har hittills alltid börjat längst fram i korridoren vid hissarna och arbetat mig bakåt mot slutet, det har känts ansträngande, man är trött, man ser bara änden där långt borta och den verkar aldrig komma närmare oberoende av hur många gånger man lyfter blicken från heltäckningsmattan. MEN idag tänkte jag att nej, jag börjar längst ner och dammsuger mig framåt för omväxlingens skull. Det kändes konstigt i början att stå i slutet, vända sig om och försiktigt sätta den ena foten framför den andra mot början. Men allt eftersom jag tog ett dammkorn i taget på min resa så blev det helt plötsligt mycket lättare, det var nästan roligt att dammsuga! Underbart att glida ifrån det konstanta mörka, omfamnas av tyngdlöshet och frid till att slutligen hamna i ljuset och därmed friheten.

Det är lite så jag måste börja göra; komma ur det här destruktiva och nertyngande mönstret, sluta sörja och börja hoppas på nytt. Hitta nya vägar och lyfta blicken för utforskandet istället för att stå och trampa i samma fotspår..och jag har nog redan börjat.

Jag var på en Stickgrupp igår efter jobbet. Tänk att bara ta spårvagn 6 mot Järntorget och Prinsgatan, stiga av där och hitta upp till gamla Viktoriaskolan och vips så var man bortrövad till en annan dimension, en annan värld mitt i den man lever i, mitt i en källarlokal. Underbart! Blev oerhört varmt välkomnad av gruppens få medlemmar och insögs snabbt i gemenskapen. Där kunde jag bara vara och sitta tyst med mitt handarbete, samtala lite med de andra eller leva ut totalt, det fanns så många möjligheter! Man hamnade i någon sorts smittsam frid och mjuk ompysslad. Ingenting var fel, konstigt, avigt eller udda, alla bara existerade precis som de var skapta. Där var en fritänkare, en komiker/skådespelerska, en finne, en kattmänniska, en surtant, en gammal dam, och så lilla jag..väldig blandning men åh så unik kombination. Två och en halv timme gick fort! Rysligt fort! ..och när jag gick där ifrån kände jag mig inte alls trött, inte som att jag precis jobbat en hel dag, utan upprymd av något, glad och positiv och tacksam över att vara jag.

- Flickan med garnhjärtat..

Jag är jätteglad över att jag gjorde detta, tog mig mod. Det är en sån liten sak egentligen men det bröt mönstret totalt. Jag tror att man lätt blir insnöad på sin egen rutin och bekvämlighet att man lätt går miste om just sådana här själaupplevelser och för att hitta tillbaka till dem krävs det faktiskt en hel del tjurskalle och envishet, men framför allt modet att sätta något annat före måste och borde och bara låta sig svepas med av det man bestämt sig för att göra, våga hålla det och inte vika av från kursen och springa hem till den stabila ordningen. Det var ju varken jobbigt eller svårt att ta sig tiden att åka dit, det är som vardagsmat för andra, men för mig var det en liten ansträngning och lite ängslan men i slutändan kändes som att jag fick tillbaka en liten liten glimt av mitt stjärnstofft jag tappat bort någonstans, bara genom att ha varit på stickgruppen.

- jag vill ha fler knasiga möten och människor!

Livet börjar se ljust ut igen, världen ligger ännu en gång öppen för mina små tassande fötter att prova på och mina lätta drömmar får testa sig fram i det okända på nytt..vem vet vart jag hamnar denna gången? ;D