I en mörk och ödslig korridor blir tankarna lite för stränga
De kryper inte in i sakta gemak
De hugger sig in till tankecentrumet med ishacka och slägga
så det bultar och tårarna svider till i de glasglänsade ögonen
att inse att lilla jag står själv igen
jag mot världen en gång om igen
vara på den rutan där jag känner mig så otroligt liten, krympande..
när jag som allra helst borde vara stark och större än livet självt.
Men med livslusten på hyllan är den välbehövda självkänslan mer än ett stenkast bort
ingen tar tag i mig nu när min kontinentalplatta har börjat röra på sig
alldeles ensam med mina behov, önskningar, förhoppningar och förundringar
jag driver bortom min egen lycka
och finner ro med den där välbekanta molande känslan i magen
långsamt flyter min väg framåt och jag iakttar fötterna,
för minsta felsteg kan vara rent förödande
stirrar tomt ut i intet för att hitta min själ igen, vart har den blåst bort någonstans?
med ovissheten och osäkerheten som ett klister i handen
är det svårare att bygga upp någon sorts stabil grund att tassa på
jag klamrar mig fast vid en yta som är oändligt förändlig i form..
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar