En välbekant smärta..

Kommer ni ihåg hur fruktansvärt ont, skrämmande och smärtsamt det var att klämma fingrarna i dörrar och dylikt när man var liten? Man trodde på allvar att fingret skulle gå av och jag kommer ihåg hur en kille i min klass i lekis faktiskt fick sin pekfingertopp dinglandes från fingret i bara skinnet efter att någon av mina andra klasskompisar drämt igen dörren, och blodet droppade längs korridoren.. Usch, läskiga saker!

Men som en intressant nyhet, eller kanske inte, så är det precis lika obehagligt att klämma fingrarna när man blivit lite äldre. Smärtan är så outhärdelig de första sekunderna att man inte vet vart man ska ta vägen. När man sen kollar på fingrarna och ser att två av dem blöder sätter hjärnan igång att snurra, öronen susar och knäna börjar kännas så där härligt spagetti-lika.. Men ingen mamma finns i närheten denna gången som man kan komma gråtande springandes till och som plåstrar om en och försäkrar en om att allt blir bra och vyssar en stilla i knäet. Nej, nu får man allt svälja gråten och ta sig i skinnet och bara ta sig igenom händelsen systematiskt och logiskt. Dumma dumma fönster som inte stannade uppe. Klantiga klumpeduns josie som inte kunde dra undan handen! Hon får skylla sig själv..

Men att sedan fullfölja sina arbetsuppgifter utan att gnälla och avsluta dagen med att komma hem och städa upp stöket det är vad jag kallar styrka! Superwoman? Hell Yeah!