Att lämna hemmets trygga famn

är att aldrig mer få den ompysslande vården som man behöver när man är sjuk. Det verkar inte finnas någon tid till att vara sjuk när man blir äldre och finner sig själv i de vuxnas värld, de saker som man lägger åt sidan för att "ägna sig åt att vara sjuk" försvinner inte bara för att man undviker att göra dem pga av brist på energi eller styrka att stå på benen eller vad det nu kan vara utan de problemen ligger tryggt kvar på sin plats där man sist såg dem och hånar en för att man är sjuk. Den fina högen av måsten får man glatt i present när sjukdomen är över och man är frisk nog att ta tag i vardagen igen.

Man inser inte det när man flyttar från barndomshemmet, där saker och ting bekvämt blev gjorda av någon annan när de inte stod på ens egen sysslolista, att det finns mycket att göra i ett hus. Tänk vad livet var harmoniskt då när man var ljuvligt ovetande om hur jobbigt det skulle vara att ta reda på allt husarbete själv.

Det man inte heller visste att man skulle sakna var mammas härliga omhändertagande hand på pannan och hur man blev tvingad i mediciner och mat och te..allt med välmening och kärlek. Hade man verkligen flyttat om man vetat att man sa upp den förmånen och previlegumet att ha någon omkring sig som tog hand om en när livet visade sig från sin värsta sida? Det omhändertaget får man aldrig igen om man inte har lyckan med sig att hitta en man att äkta med den där lilla moderliga instinkten och handlaget.. Annars kan man ge sig den på att man får sköta allt själv som vanligt, man står på egna ben, faller och får krampaktigt ta sig upp till sittande för egen maskin.