på västfronten inget nytt..

..studerar ett ämne som jag känner är bra att ha men som jag kanske inte tycker är så givande och därför föga motiverad. Trött på bekanta son inte verkar vara intresserad av den relationen vi delar men jag antar att det delvis är mitt fel, jag skulle inte heller vilja umgås med mig just nu men ändå är det just det jag skulle behöva. På jobbet blir jag utmanad med nya uppgifter som jag med nöd och näppe klarar av, där hade det varit skönt med lite mer backup men hur ska man egentligen lära sig själv om man inte blir utlämnad? Jag fokuserar på att ta mig igenom varje dag och låter framtidens höst vara öppen, jag kräver inte mycket av mig själv utan ser vad jag hinner med varje dag. En livscoach, en psykiatriker samt ett blodprov kanske skulle vara hjälpsamma men samtidigt är jag rädd för vad som skulle utvisa sig.. Dags att stanna upp och prioritera om? Få en ny syn på livskvalitén? Samordna någon sorts framgångsrik karriärsstigande framtidsplan?

Jag fortsätter drömma och hoppet är det sista som lämnar mig. Vi säger att det bara är en fas så känns det genast mycket bättre, jag har accepterat tillståndet och att det kanske är långvarigt.