Klumpeduns josie strikes again!

Idag var en sådan där dag som man aldrig ens skulle ha gått upp ur sängen..ni vet? Ibland känner man bara på sig att något dåligt kommer att hända idag men det är egentligen inget man kan göra åt det utan det bara inträffar. Kanske borde man vara extra försiktig sådana här dagar så att man inte sätter sig i onödigt många situationer som kan gå fel, man borde helt enkelt inte leka med ödet. Men dock är det förutbestämt så är det väl det.

Jo, det var ju så att jag blev väckt på ett inte så snällt sätt, hade fått för lite sömn, allmänt tung i huvudet och inte alls pigg på att åka och jobba. Så satte jag mig på spårvagnen för att åka in till Avenyn och för att fördriva tiden så kom jag på att mina händer var i starkt behov av att smörjas in, och (o)lyckligtvis hade jag fått med mig just handkrämen denna morgon. Så jag tar av mig min fina favoritring, lägger den mellan benen för att smörja in händerna med krämig handlotion och tänker att jag kommer ihåg att ta på mig ringen sedan när jag är klar. Gjorde jag det? -Nej! Naturligtvis inte! Upptäcker detta när jag redan står inne i omklädningsrummet på jobbet och tar av mig mina tillhörigheter för att hoppa i arbetskläderna. Svär fruktansvärt och högt för mig själv (är ensam i omklädningsrummet) och bannar dumma dumma josie för att hon är så klumpedunsig.

Jag går och mal detta i huvudet i några timmar.. Värdet på ringen har jag ingen aning om, det var säkert inte dyrgrip till silverring men den var otroligt snygg och stilren. Dess personliga värde var nog större än själva grejen att tappa en ring, jag hade nämligen fått denna av min kära mor så det var mer sentimentalvärde på den än något annat. Jobbigt att man alltid måste lära sig den hårda vägen! ..men då gör man det förhoppningsvis inte igen.

Men som jag gick där och var förbannad på mig själv kom jag till en insikt;

- det var ju trots allt "bara" en ring, nog för att det alltid är tråkigt att förlora något som man håller kärt och har som favorit, men hur mycket har man inte tappat bort under sina levnadsår som man har varit färst vid? ..och hur mycket mer kommer vi inte att slänga runtomkring oss de kommande åren?! Så en liten ring på det stora hela är inte hela världen, faktum är att det är en världslig sak! Tänk om jag hade tappat/glömt nycklarna, mobilen, plånboken eller något annat av större värde som det dessutom är högre stöld risk på? För att inte tala om ifall jag skulle ha tappat bort mig själv! Det hade inte varit roligt! ;D eller? ..vet aldrig vart man hamnat..

Nej så min slutsats var att det är onödigt att slänga energi på småsaker som går att ersätta, jag kan säkert hitta en liknande ring eller en helt annan som jag får som favorit, det kunde ha varit något mycket värre som jag tappat bort. I min personliga utveckling får alltså ingå att inte sätta för stor vikt på ting. Visst kan man bli arg och banna sig själv för att man är ett klantarsel men acceptera förlusten på ett hälsosamt sätt och sedan rycka på axlarna och säga "hoppsan!" Jag vill bli en mer lättsam människa som inte tar så allvarligt på de saker som faktiskt inte spelar så stor roll. Jag tror att jag skulle få mer frid i sinnet på så sätt.. eller? Ju fortare jag accepterar att jag är klumpig, vilket är allmänt känt och min hy full av blåmärken kan styrka det, desto tidigare kan jag komma till freds med mig själv.

Gick och köpte mig en tröstring efter jobbet på Albrekts Guld för 129kr..det tyckte jag var en fair deal för att täppa till det blödande hålet lite i alla fall.

*självklart ska jag gå till Västtrafiks hittegods imorgon och se om de fått in någon silverring men oddsen för att något helgon har lämnat in den är nog mycket liten. Men hoppet är det sista som överger oss! Ska även fråga mamma om man kan få tag i en liknande ring någonstans eller om det är ett dött lopp. Eventuellt kanske fråga min syster som har en tvillingring om jag kan få köpa av henne sin..?