eurovision song contest

Som vanligt tar man sig mödosamt och inte helt smärtfritt igenom eurovision song contest trots att man inte riktigt orkar och inte riktigt vill men hur mycket annat finns det att glo på en lördagkväll som denna? Skräll att Sverige inte ens kom till finalen, men jag är inte förvånad! ..det var trots allt en bra låt som vi skickade men lite för snäll och vanlig plus att det skulle nog ha varit en annan sångerska.. Svenskar kan göra riktigt bra musik om artisterna själva får skriva och framföra sina låtar men när de här musikkompositörerna som vet så himla mycket om hur allt ska vara och låter någon annan framföra sina skriftelser så blir det ju bara helt fel! Men inte nog med att "vi" skrev skitlåtar i år så garderade sig låtskrivarna genom att skicka flera bidrag till eurovision som de har varit med på ett hörn på..så vi kan känna oss lite stolta i alla fall att 6st av bidragen i finalen var skrivna av svenskar trots att vi skälva inte kunde dra vår vita lilla rumpa dit. Hahaha så patetiskt! När ska Sverige fatta att de inte kan vara medelmåttiga och försöka att vara alla till lags och ställa ipp på allt. Vart är patriotismen?! Vart är stoltheten?! Vi är mesiga ja-sägare som inte vågar stå ut och inte vill stöta sig med någon.

Mina favoriter ikväll hursomhelst, som ville skilja ut sig och inte sälla sig till den allmänna röran;

nr 14 Turkiet maNga - We could be the same

nr 17 Ukraina Alyosha - Sweet people

nr 22 Tyskland Lena - Satelite

.. och se där vilken bra smak jag har! ;D ..eller ja, shlager är ju inte min melodi egentligen. ;D

En välbekant smärta..

Kommer ni ihåg hur fruktansvärt ont, skrämmande och smärtsamt det var att klämma fingrarna i dörrar och dylikt när man var liten? Man trodde på allvar att fingret skulle gå av och jag kommer ihåg hur en kille i min klass i lekis faktiskt fick sin pekfingertopp dinglandes från fingret i bara skinnet efter att någon av mina andra klasskompisar drämt igen dörren, och blodet droppade längs korridoren.. Usch, läskiga saker!

Men som en intressant nyhet, eller kanske inte, så är det precis lika obehagligt att klämma fingrarna när man blivit lite äldre. Smärtan är så outhärdelig de första sekunderna att man inte vet vart man ska ta vägen. När man sen kollar på fingrarna och ser att två av dem blöder sätter hjärnan igång att snurra, öronen susar och knäna börjar kännas så där härligt spagetti-lika.. Men ingen mamma finns i närheten denna gången som man kan komma gråtande springandes till och som plåstrar om en och försäkrar en om att allt blir bra och vyssar en stilla i knäet. Nej, nu får man allt svälja gråten och ta sig i skinnet och bara ta sig igenom händelsen systematiskt och logiskt. Dumma dumma fönster som inte stannade uppe. Klantiga klumpeduns josie som inte kunde dra undan handen! Hon får skylla sig själv..

Men att sedan fullfölja sina arbetsuppgifter utan att gnälla och avsluta dagen med att komma hem och städa upp stöket det är vad jag kallar styrka! Superwoman? Hell Yeah!