Riktigt jobbig att känna att man inte trivs där man bor. Att bo hemma hos någon annan har aldrig stört mig tidigare. Jag brukade kunna bo vart som helst. "Home is where the heart is" brukade vara mitt motto men nu finner jag mig i en andra hands lägenhet där jag har mina saker men jag njuter inte alls av att bo själv, jag vankar runt oroligt när jag är där och drar mig för att åka dit, håller mig borta så mycket som möjligt. Jobbet är min räddning och undanflykt och jag ser det bara som en plikt att åka dit där mina saker står pga att jag har småpojkarna hemma.
Jag hade en annan styrka i mig förut. Det fanns inget som kunde rubba mig. Jag stod fast i min värld och mina värderingar och så länge jag hade en plats att återkomma till för att samla mig igen.
Nu är jag bara ett vandrande tygstycke som inte lyckats fastna någonstans. Ingen ro och konstant trött i själen, för evigt flyende från den osäkra tillvaro jag befinner mig i och förgäves sökande efter en plats att kalla Hem igen.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar