Vad ska det bli av mig?

Jag tror att jag måste gå tillbaka till den lilla men starka, envisa bitchen som jag var i mina tidigare år. Den som inte tog skit från någon, som inte lät sig klivas på, som sa ifrån och visste var hon hade sina värderingar. Känns som att det är det som behövs för att överleva detta som vi kallar liv. Fokus ska vara på mig och vad som jag behöver för att må bra, lyckas i livet, inte bli sårad och inte tumma på vem jag är.
Blev påmind härom dagen av min kära syster om ett tillfälle där jag visade just min styrka och integritet och jag blev påmind om hur oövervinnerlig jag var på den tiden och hur jag saknar det nu. Hon har även beskrivit mig som; "Stark, Stolt och Trygg. Hade sina egna värderingar och syn på livet." vilket jag kan känna igen men inte identifiera mig med just nu i mitt skede i livet. Något som egentligen ska vara självklart just i den åldern som jag befinner mig i.
Detta förundrar mig och gör mig ställd. Vad har hänt under vägen som har gjort att jag har tappat bort allt detta? Vart tappade jag bort mig själv? Min perfekta och trygga bubbla sprack utan att jag märkte av det. Vad märkligt.
Jag behöver bygga upp min mur igen, men denna gången ska det inte vara ett plexiglas som hindrar yttre världen från att nå mig utan mer av en skyddande cirkel av salt där de hemska varelserna från den skrämmande tillvaron inte kan nå mig, ingen kan komma åt mig om jag inte ger dem formeln för att klara sig över den frätande linjen av beskydd runt mig. De kommer inte in om jag inte tillåter dem att göra det, de ska inte få såra mig utan tillstånd.
Men vem vill jag vara? Inte så lätt att återgå till något när förutsättningarna har förändrats..

Jag får testa mig fram helt enkelt.