Tappat rutinen..

Tappat kontrollen.. Trodde att det skulle vara en lättnad att flytta till eget. För en stund när jag vant mig vi tanken så var jag faktiskt både glad och lättad över att få ta hand om min egen smuts och bestyra med mina egna tillhörigheter. Men faktum är att det tär på mig. Jag finner ingen glädje i att gå runt i en annans lägenhet där mina saker råkar stå och städa runt för det känns ändå som att jag städar för någon annan och tycker aldrig att det blir så rent som jag vill ha det.
Jag har släppt på mina krav på mig själv och det känns väl bra men det har även gjort så att jag tappat kontrollen och de strikta tyglarna jag hade på mig själv är näst intill obefintliga. Jag bryr mig bara om mig själv och i minsta möjliga mån gör det som behövs och vad som förväntas av mig. Det minsta lilla som krävs av mig själv blir plötsligt jobbigt och överväldigande.. Min bedrift har trappats ner avsevärt och mina rutiner rubbats totalt. Det senare gör mig ingenting, jag vill leva mer fritt och ledigt men det känns som att enkla saker runt mig fallerar på grund av att jag inte orkar rikta min fokus åt dess håll länge nog för att allt ska bli löst. Vilket lämnar mig i en hög av ogjorda ting som jag finner inte stör mig alls att de förblir ogjorda. Tiden räcker inte till och entusiasmen för att genomföra uppgifterna finns inte.

A heart without a home

Riktigt jobbig att känna att man inte trivs där man bor. Att bo hemma hos någon annan har aldrig stört mig tidigare. Jag brukade kunna bo vart som helst. "Home is where the heart is" brukade vara mitt motto men nu finner jag mig i en andra hands lägenhet där jag har mina saker men jag njuter inte alls av att bo själv, jag vankar runt oroligt när jag är där och drar mig för att åka dit, håller mig borta så mycket som möjligt. Jobbet är min räddning och undanflykt och jag ser det bara som en plikt att åka dit där mina saker står pga att jag har småpojkarna hemma.
Jag hade en annan styrka i mig förut. Det fanns inget som kunde rubba mig. Jag stod fast i min värld och mina värderingar och så länge jag hade en plats att återkomma till för att samla mig igen.
Nu är jag bara ett vandrande tygstycke som inte lyckats fastna någonstans. Ingen ro och konstant trött i själen, för evigt flyende från den osäkra tillvaro jag befinner mig i och förgäves sökande efter en plats att kalla Hem igen.